Där sitter jag mest och prokrastinerar. Tittar på kastanjeträdet som svajar eller dansar eller står helt still precis utanför fönstret. När jag vaknar badar allting i solljus, mer för var dag, och om jag ligger still med ryggen mot väggen ser jag ljuset flyttas i takt med tiden. Närmre mig. Och sen går jag upp. 
 
 
Jag skriver meningar och tar bort dem. Jag försöker beskriva en dag, men kommer inte riktigt ihåg den. De går in i varandra, dagarna, och jag går vidare utan att skriva ner dem. Allting består av scener. Och jag ser mig ligga på en gräsmatta en lördag med Madeleine till vänster och solglasögonen till höger och vi blundar och solen skiner. Hon sätter på en podcast, mjölkchokladen smälter i munnen. 
 
 
Igår 15:21-
 
     Det är soligt, men det skiner inte på mitt papper. Det gjorde det nog förut, men jag tittade inte dit då. Han rullar cigaretter och tänder dem bredvid mig. Mittemot mig. Beror på hur jag vänder mig. 
     Min penna slår i glaset bredvid pappret. Klirr. Det är tomt nu, glaset. Min buss går om en halvtimme. 
 
 
Scener. Klockan är 10.05 och lektionen har pågått i en timme nu. Vi pratar om vilka vi är, vilka vi vill vara och bli, som vanligt alltså, och jag vill inte prata. Jag smygkikar på mobilen, väntar på ett meddelande. Flera länder bort ligger min storasyster och ska föda sitt andra barn. 
 
Scener. 22:33, och jag borde egentligen tvätta, men jag skjuter upp det till imorgon. Precis som så mycket annat. Min nya systerdotter är 52,5 centimeter lång, jag får hålla henne först i kanske november. Kanske. Det har regnat och jag har glömt att sätta på musik. Fönstret står öppet igen. Om jag sätter mig vid pianot som står vid sängen nu kommer jag lägga mig om kanske två timmar, och jag vill, jag vill verkligen, men jag tror jag gör mig en tjänst ikväll och faktiskt sover. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0