Madeleine mötte mig på flygplatsen. Efter en otroligt lång väntan på bussen var jag hemma, för två veckor sen. Saker som hänt sen dess: jag har flyttat upp mina saker från källaren. Kamat Madeleine. Passat hunden Buffi. Vaknat i min säng med Madeleine och Buffi mellan oss. Gjort alla-hjärtans-dag pizzor med Madeleine. Gått runt i Neukölln. Frusit tårna och värmt dem på otaliga barer. Varit otaliga gånger på Das Gift. Sett allting som på nytt, på något sätt. Brunchat i flera timmar med prosecco och bra människor. Gått till Treptower Park med podcast i öronen. Gått till Tempelhof med ett barn i en bärsele och solen över oss. Passat ett annat barn, jag han och Madeleine, pizza och Jumanji. Sovit till ett alltför många gånger. Hittat möbel på gatan. Fyndat stol och annat på diverse Trödels. Ätit Madeleines kanelbakelser. Sett kortfilmer på Boddinale, längst bak i rummet med en öl i ena handen och masserat Madeleines nacke med den andra. Varit på någon spelning i Friedrichshain, varit trött trots Club Mate. Och så mycket mycket mer. 
 
Igår vaknade jag i Lauras säng. Hon låg kvar i bara tio minuter till, och bara tio minuter till efter det. Sedan steg hon upp och gjorde blodapelsinjuice. Vi gick i Friedrichshain och följde de gator där solen lyste. Satt på en parkbänk i den lilla parken bredvid Ostkreuz och solen lyste precis på oss, och sedan gick jag hem. På hemvägen började det hagla. På kvällen tog vi en öl på Das Gift, återigen, och Karin pratade med oss och andra volontärer om Berlin Feminist Film Week som vi volontärar för. Återigen. Och sedan tog jag U7 hem. Det haglade inte, jag tände nästan alla ljus i mitt rum. 
     Och jag vaknade bredvid min monstera som nu fått en liten möbel under sig. Kastanjeträdet utanför är naket, men grenarna snirklar sig och krokar sig och de är perfekta mot den blåa himlen. Snart kläs de nog på igen. Jag sitter i sängen även fast jag nu äntligen köpt en stol till skrivbordet. Gammal vana, antar jag. Jag måste köpa en ny telefon, min gick sönder igår, men jag tror jag skjuter upp det till imorgon. Det känns som att jag borde vilja ställa mig upp och göra något, men jag är rätt så nöjd här. Senare idag ska jag ta tunnelbanan upp till Prenzlauer Allee och något rum där jag och Nico ska spela musik. Vad vet jag inte riktigt, det kanske blir något. Och imorgon ska jag på barrunda i Neukölln. Och jag märker hur saker återigen bara händer utan att jag riktigt behöver oroa mig för att behöva planera allting. Det bara händer. Och jag klagar verkligen inte. 

 
Väskorna är packade. Eller, nästan packade, bortsett från tandkrämen och strumporna som står på tork. Men rummet har ändå inte ändrats så mycket. Mina ljus står fortfarande tända, de har inte brunnit upp. Och mina bilder hänger kvar på väggen. De är till Cornelia. Men jag kan på något sätt inte somna än, även om det mesta är klart och det är tre timmar tills jag måste ringa taxi. 
     Något fångar mina andetag och håller mig borta från sängen. Det är inte musiken, jag har hört den så många gånger förr. Det är inte bubblet i mitt glas som brusar ner min hals, men. Jag vet inte. Det är något. 
 
     Jag delar ofta upp saker i första och sista gången. Som första gången jag gick upp backen som leder hem. Det var inte hem då, jag hade aldrig kunnat gissa på att vi skulle bo på den gatan. Men det var otroligt varmt och jag hade kjol och sandaler fast inga solglasögon. De köptes först en månad senare. Vi var fyra och backen kändes oändligt lång. Vi kikade in på gatan som skulle bli vår, och fortsatte sedan vidare upp andra backar. 
     Den sista gången var igår. Jag gick uppför backen med min bruna väska som egentligen är mammas, en tygpåse från Kayas Bulgarien och en vanlig plastpåse från Continente. Fast så vanlig är den inte, plastpåsen, den går aldrig sönder. Men i allt detta hade jag ostar och vin och kex och sylt och chips. Och vi var några stycken i mitt rum som skålade för varanda senare på kvällen, och sa hejdå. Fast jag säger aldrig hejdå längre, för vi ses ju, om än någon gång. Och så nickar vi frenetiskt åt varandra, som för att förvissa varandra om att såklart ses vi. Såklart. Vilket år det nu än blir. 

     Men jag är hemma så snart. Så otroligt snart. Och just nu är det helt okej att jag tänker bortom all vikt jag har att bära på, alla väskor mina händer får bråka om. Jag är hemma. så. snart. 
 

 

 
Min tunga smakar rödvin, och jag låter det gärna ligga kvar där, rödvinet. Tar en klunk och håller klunken kvar i en grop i tungan. Stänger munnen och jag tänker säkerligen på något, säkert Berlin. Och så sväljer jag men smaken ligger kvar på tungan i gommen på läpparna, och en ny låt spelas på Spotify. 
     Om sex dagar åker jag hem. Imorgon ska jag tatuera mig. Vi ska åka färja, jag och Cornelia, och jag ska mosa hennes hand eller arm eller någon kroppsdel av henne medan jag tatuerar mig. Det vet jag rätt så säkert. Och efteråt ska jag kanske på karneval. 
 
Jag har tagit fram min resväska. Den har legat under sängen sedan oktober nu, men jag tog fram den fast dammet sitter fortfarande kvar. Snart dammar jag nog av den och fyller den och åker hem. Jag försöker att inte tänka för mycket på det, att jag ska åka hem. Men det är så svårt när varje del av mig bara längtar. Och jag försöker att inte bli paralyserad, att inte ligga kvar i sängen för det är så mycket jag borde se, för det är precis just så. Det är ju så mycket jag borde se klart här. Men jag kan bara se mig själv komma fram med bussen eller S-bahn eller vad det nu blir till Neukölln. Jag känner redan hur väskan kommer kännas mot trappstegen och heltäckningsmattan som täcker varje steg. Och det sträcker sig mer än så men jag måste sluta innan jag kommer fram till ytterdörren för det blir för mycket, jag klarar inte av spänningen. Känner hur varje tugga jag tar fastnar i halsen. Jag kan inte svälja helt, min mage vrider sig fast inte till en klump utan till något som bara snurrar runt. Och jag måste sluta. Jag måste verkligen sluta. Det är ändå bara sex dagar kvar. 

/2

 

/1

 

RSS 2.0