Alex

 
 

Emil

 
 

Kajsa

 
 

Filippa /2

 

Filippa

 

 

 

24-29

Kommer fram till ett vårigt Göteborg. Går av vid Korsvägen och det är inte ens kallt. Jag går utan vantar. Från Viktor Rydbergsgatan och Lovisa och Max går jag kanske två timmar senare alldeles alldeles bubblig i magen. Det våras överallt och i hela mig. På tåget mot Trollhättan vilar Den Allvarsamma Leken i mitt knä och ansiktet i min vänstra hand och jag tar inte upp boken. Det blir disigt ute. Pappa möter mig på stationen. 
 
 
Jag köper biljett på tåget fem dagar senare. 105 kronor? Men det ska väl kosta 80, frågar jag. Tågkonduktören suckar och trycker in något. Jaha, då är du ungdom, skulle väl ha sagt det, muttrar han och jag säger förlåt och stoppar in mitt kort. Jag visste inte att jag var ungdom. 75 kronor. Jag läser klart Den Allvarsamma Leken och byter direkt till The Bell Jar av Sylvia Plath, och det tar ingen stund för mig att finnas inne i boken. 
 
 
De spelar Georgia On My Mind på Landvetter. Jag sms:ar med mamma och väntar ut tiden. En sida, tre sidor, läser mig igenom minutrarna. Det är en timme och tjugofem minuter tills planet lyfter, jag är alltid så onödigt tidig. Georgia övergår till en annan låt. Jag sitter med benen i kors, och under ena sulan hänger en plastbit lös. Jag tänkte limma den, jag borde limma den, men jag märkte det först utanför McDonalds vid Neuköllnstationen förra veckan, och sen dess har det bara skjutits upp. Mobilen ligger mellan låren, uppkopplad till flygplatsens wifi. Fast det håller sig bara en kort stund. Jag blir nedkopplad igen. 
     Jag känner mitt hjärta. Det är tungt, men det mår bra, det är trött, men ändå så återupplivat. Min ena nagel har ett jack och fastnar i nylonstrumpbyxorna. Jag tar upp boken igen och väskor rullar förbi mig. Ta-tak-ta-tak-ta-tak. 
 
 
Mannen bredvid mig på planet frågar om han ska tända ljuset åt mig. Jag säger nej tack, kvällssolen lyser in på sida 35. Jag får lock för öronen, vänder blad. När vi landar så lyser inget mer. Allt ljus har släckts på planet och gatuljusen blinkar förbi mellan hustak långt under oss. Mannen lutar huvudet mot sätet framför sig och blundar, på hans mobilskärm syns en bild av Frans från Melodifestivalen, och jag antar att hans låt går från hörlurarna upp i hans öron. Jag kisar mot orden i boken och läser trotsigt klart kapitel fem. Sluter den sedan. Det dunsar till och vi landar i Berlin.
     Min ryggsäck landar på mitt ansikte när jag drar den ur bagagehyllan. Jag försöker att inte låtsas om det och kränger den på min ena axel. Jag borde ha köpt en bvg-biljett förra veckan, för att slippa köa på flygplatsen. Men det visar sig vara ingen kö, och bussen kommer fram precis när biljetten faller ner i luckan. 

 

 

RSS 2.0