Det finns små saker som tröstar.
     Ljudet av torkad tång under skorna när jag stiger ur bilen. Vinden sliter mitt hår och piskar mig nästan med havslukten, men det gör inte ont. Jag ser nästan inget när jag går, håret cirklar sig runt mitt huvud och jag hoppar från sten till sten. Havet är som rivet mellan hårstråna. Mamma står något längre bort i fjaran och plockar småstenar. Hon håller en del av tröjan som en påse och samlar dem där. Jag tittar ner när jag går och ser mer tång, och stenar och svart sand överallt. Och håret slits upp i luften och jag blundar. 
 
Mitt te finns kvar i min systers skafferi, det enda teet i en brun trälåda nära golvet. Är nog tre år sedan jag la det där. 
 
Jag äter för jag tror jag borde äta. Fastnar med blicken i väggen när någon frågar om jag vill ha mer. Inte vet väl jag. 
     Jag fick panikångest i trappuppgången, precis innanför entrén. Den började i uppfarten, bröt sedan ut. Min mamma la sin hand på min bringa, frågade om jag klarade av att gå upp. Jag föll ner i vardagsrummet, knäna mot heltäckningsmattan, vet inte hur länge jag satt så. På bordet, precis där telefonen alltid står, såg jag mitt namn på en lapp tillsammans med mitt tyska telefonnummer. I kylskåpet fanns hennes utgångna mjölk. 
 
Jag skrev ett sista brev till henne, la det hos henne i kistan. Det regnade ute. Hemma i Berlin hittade jag ett brev från henne i vår gamla postlåda, det skickades tre dagar innan hon 
 
 

För en vecka sedan såg jag min syster hålla mormors hand genom skype och säga att den fortfarande var varm. Så orimligt, som på låtsas. 
 
Den konstigaste resan hit, någonsin. Till Island. Någon säger att jag ska sova i mormors lägenhet i natt, med mamma. Men jag vet inte om jag kan. Varje minut svettas nerför ryggen, klistrar sig fast i pannan. Det lugn som alltid funnits där känns som omöjligt att kliva in i nu, hennes närvaro som ett täcke över mig. Det kommer inte värma mer, det kommer bli kallt. Läskigt kallt. 
 
Jag bryter ihop i mammas famn i min systers kök precis när hon ska åka därifrån. Kvar är jag med min systerdotter, och hon frågar varför jag gråter. Jag svarar och hon sätter på en tröstande låt. Sjunger högt med i den och dansar mot mig, sätter sig i mitt knä och fortsätter sjunga. Hon blir nio år i december, känns som en evighet sedan jag först höll henne i mormors soffa. Och sen sjunger jag med.

 

Det är så mycket som händer, och det händer så snabbt. I onsdags skrev vi på förstahandskontrakt för vår lägenhet, jag och Madeleine. Och i fredags flyttade vi. Kånkade upp allting till fjärde våningen, beställde hem pizza efteråt. Hem. Det känns så fruktansvärt bra. 
 
På torsdag ska jag till Island. Jag beställde biljett för kanske en timme sedan, stannar i en vecka. Min hud har spruckit där mina ringar brukar vara, efter allt bärande. Jag bär på kräm och hoppas att det läker tills jag åker dit. Tror att luften kanske är torrare där. Jag vet inte. Kanske inte. Det svider bara lite när jag skalar min apelsin. Jag ska bara ha handbagage med mig, några kläder och en kamera och en dator för skolarbete som jag missar. Det tar nästan fyra timmar att åka dit, och jag är nästan rädd för varje minut. Brukar bara sova, och läsa, och längta dit. Men jag är så förvirrad just nu. Mormor dog i torsdags, begravningen är nästa vecka. Det gör så fruktansvärt ont. 


 

 

 


RSS 2.0