saknade te havs


.

killen är ju fin

jag idag

Zaz – Ni Oui Ni Non

pirate

jag känner alltid att jag kan gå och lägga mig hur sent som helst på tisdagar. det enda jag inte inser är att jag ändå måste vakna tidigt nästa morgon. frank säger att hon vill åka utomlands, det vill jag med. mitt stearinljus tog slut, men det gör inget. jag har 6 kvar. en norsk sångerska är bra. psykologiprov imorn är inte bra. charader på torsdag känns bra, och film, och mys. jag ska nog jobba nästa sommar, jag är alltid pank.

gudarna

dagen jag fick nog var en måndag

gott


det var jag

http://poeter.se/poetHome.php?writerId=22474

tisdag

klockan är tio i sju (kväll) och jag sitter i skolan och ritar blommor...
öppet hus kan vara lite långtråkigt ibland

island 04:23


novell...?

När jag kom hem luktade min lägenhet unket, pizzarester låg utspridda runt vardagsbordet och en lapp från Daniel sa att han glömde städa, men det gällde ändå bara en helg borta. Han skulle till sin mamma. Jag gick fram till fönstret och drog bort några spindeltrådar. Förlåt vänner, spindlar, men era hem är i vägen. Vinterkylan spred sig i rummet och frös fast på byrån, soffan och runt mina handleder. Det skulle bli en kall helg.
Telefonen ringde.
– Hallå.
– Ja, hej. Det är Elisabeta. Eh, jo, jag hörde om din mamma. Hon var en fin människa. Det är synd att hon eh... att hon blev tvungen att lämna oss.
- Ja, hon var fin.
– Hon hade verkligen det där...
– Men jag måste sticka. Jag ska... ska ut med soporna.
– Jaha, ja. Men vi ses väl imorgon. Längtar. Hejdå.
– Hejdå.

Fin. Fina mamma. Jag kommer ihåg sommaren när jag var tolv. Pappa sa att det skulle bli en riktigt varm sommar och han hade rätt. Jag och Daniel brukade simma i sjön vid huset, ”den lilla sjön”, som vi kallade den. Daniel hade brunt hår och jag hade mina blåa shorts. Han kunde cykla nerför berg och var ball. Han var min vän och var ball, och att jag fick vara med honom var ballt. Mamma gjorde alltid persikojuice till oss, så vi satt alltid där vid den lilla sjön och drack persikojuice och mamma kallade mig sitt lilla sommarchoklad. Jag blev så brun.

Buss 618 rullade in på busstationen och jag tog fram betalningskortet. Natten hade varit kall och svettig och tågresan till Doktor Zjivago hade varit ännu kallare. Han hade hälsat på mig med vita släta kläder och min hjärna hade förvandlats till ett mikrochip. Jag tog in allt han sa, men jag hade ingen aning om vad det var. Så dagen blev kall. Snön grävde sig in i mina skor och när jag satt på den gula bussen, buss 618, så kom jag tänka på sommaren då pappa fyllde 49.
Jag var 19 och Dennis hade precis kommit hem från ett år i USA. Vi firade allting genom ett stort kalas i trädgården. Tant Olive kom (hon som ser ut som Baloo i Djungelboken), och mammas frisör och några fler. Alla var glada, men pappa var väl lagom. Han sa att 49 bara är ett år närmare 50 och att det var ingenting att bli överlycklig för. Jag lämnade honom, pussade mamma på kinden och drog till lilla sjön. Mamma sa att jag skulle akta mig, det var lite mörkt. Men jag var inte ensam. Det var jag och Elisabeta, Daniel och Kerstin. Vi var fyra och lite halvt förälskade. Det gick tio minuter och jag och Daniel delade på en cigg. Han hade färgat håret svart och jag frågade vad det var för fel på honom. Brunt var fint. Han log och sa att det bara var för tillfället, bara för Kerstins skull. Men han gillade inte Kerstin och när han sa det så kittlade det i fingertopparna. Jag visste inte varför.

Kyrkan såg ödslig ut bland allt det vita. Pappa stod i dörröppningen och såg stilig ut i sin gamla bröllopskavaj. Byxorna hade fått bytas ut mot andra nya efter att han hade ramlat i trappan efter bröllopsfesten. Han såg mig komma och öppnade munnen. Stängde den. Öppnade den igen.
– Så du kom.
– Ja, hej.
– Hej.

Jag gick in i kyrkan och såg Elisabetas blonda hår bland alla andras. Det var ett under hur hon fick det att stå rakt upp, kändes nästan lite 80-tal. Jag tänkte på hennes telefonsamtal och satte mig på den tredje raden längst bak. Kände inte för att prata med henne, kände inte för att prata med någon. Pappa gick in och satte sig längst fram. Efter prästens prat gick pappa upp på den lilla scenen som egentligen inte var en scen, utan en ruta som stod upp ur golvet.

– Min Margaret, min fina Margaret, var en fin människa. Hon fick mig alltid att le och när någonting gick sönder, så var det alltid hon som lagade det. Hon var väldigt händig, händigare än vad jag någonsin varit. En gång sa hon till mig att det inte fanns något negativt i livet, att hon älskade allting som det var. Så var det en gång, och även om hennes humör sjönk lite den sista...

Jag blev 23 och detta års sommar drev över Sverige. Pappa nämnde någonting om växthuseffekten i telefonen, och att det skulle bli den varmaste sommaren någonsin. Jag trodde honom. Daniel satt i soffan i vardagsrummet i sin nya blåa polotröja. Jag sa att det nog skulle bli för varmt i den och han bytte om. När han kom tillbaka hade han ett brunt kaos på huvudet. Jag gick fram till honom och rättade till det. Ja, brunt var väldigt fint. Sedan gick vi ner till bilen. Hela vägen till mamma och pappa blev luften bara varmare och jag svettades ihjäl. Men det blev bättre efter ett dopp i den lilla sjön och efter lite persikojuice. Sedan satte vi oss ner, hos mamma, hos pappa, och jag sa att jag var kär. Mamma log, frågade vem flickan var och jag blev tyst. Daniel gick bort till vår lilla sjö och satte sig med ryggen mot oss. Jag sa Daniel och mamma slutade le. Hon skrek inte. Hon gjorde ingenting och min mun smakade plast. Fina mamma gick in i huset och pappa blev tyst. Tre dagar senare svarade mamma inte på mina telefonsamtal. Tre månader senare fyllde Daniel år och mamma svarade inte på mina telefonsamtal. Tre veckor senare drev snön över Sverige och mamma låg i en kista. Jag stod och tittade på hennes gravsten, kände snön frysa mina öron. Pappa gav mig en blick och började gå mot sin bil. Jag gick efter honom och sa att det skulle bli en kall vinter. Han stannade och vände sig om. Grimaserade, eller log. Gick fram till mig och kramade om mig.

– Om du vill så kan jag allt se till så att den blir varm.


karlstad










RSS 2.0